Det är inte roligt att bara gå och vänta och med skräckblandad förtjusning längta efter måndagens vul. Jag hoppas och tror att det går i rätt riktning i magen. Har mått illa från och till under dagen och brösten ömmar fortfarande. Så länge jag upplever symptom och känner mig gravid så bör jag väl se det som positivt. Ibland blir jag dock fundersam på om jag inbillar mig eftersom detta är något jag så innerligt vill.
Har upplevt en hel del motgångar genom livet, speciellt under sista året och det sägs att motgångar stärker men nu får det banne mig vara nog. Jag orkar inget mer. Jag vill få uppleva något riktigt positivt just nu, jag vill ha en bebis som växer och utvecklas i magen. Jag vet att många andra inte ens har ett barn och jag har ju redan två underbara barn men ändå. Jag vill ha ett tredje barn, jag vill ha detta barn, som i och för sig inte är ett barn ännu men jag hoppas att det kommer att bli det. Jag tycker faktiskt att jag, precis som andra förtjänar detta. Så ska man väl egentligen inte skriva eller säga i vårt svenska samhälle men det är så jag känner. Jag förtjänar det inte mindre än någon annan men heller inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar