Nyår och ägglossning

Julen är över för detta år och i morgon är det dags för nyårsafton. Vi ska åka bort tillsammans med en annan familj. Jag och mamman har känt varandra sen vi var små och vi har barn i samma ålder så det kommer bli kanon för både barn och vuxna.

På tal om något annat så kände jag på mig tidigare i veckan att jag kanske hade ägglossning på gång. Det är ju jätte tidigt än men jag hade någon känsla som inte ville försvinna. Jag hade något ägglossningstest kvar och mycket riktigt två lika starka streck visades. Jag som brukar ha oregelbunden mens och långt emellan mens och ägglossnings ska jag nu ha ägglossning bara 11 dagar efter skrapningen? Känns lite konstligt men det ska väl inte visa fel eller? Det återstår att se om mensen kommer om ca 1.5-2 veckor. Har ju fått lite olika råd om hur länge vi borde vänta med att försöka bli med barn igen efter skrapningen och det är svårt att veta vilket råd man ska lyssna på. Så vi tog beskedet att lyssna på oss själva och min kropp. Vi kör på och är kroppen redo så är den. Det blir när det blir helt enkelt.

Önskar alla en riktigt god god jul och ett gott nytt år!

Har julstökat och flängt och farit hela dagen men nu ska jag snart gosa ner mig i soffan med resten av familjen och hoppas att julefriden infinner sig.
Mår bättre, ser fram emot julen och hoppas på ett riktigt bra 2011.

En glad nyhet

Har i allafall mitt i allt det nattsvarta fått en glad nyhet. Jag fick mitt första handsval till vfu´n som jag ska ut på till våren. Det känns skönt att ha något att se fram emot och att det var något som gick min väg nu i slutet av året.

Så var det över för denna gången

Så är då graviditeten över, den lille finns inte längre i magen, och alla graviditetssymtom är borta. Själva skrapningen gick över förväntan, i alla fall fysiskt. Blödde bara lite samma dag och hade i stort sett inte något ont. Plaströret i armen gjorde ondare än magen när jag vaknade upp efter narkosen. Har dock varit oerhört. Sov och vilade i stort sett hela fredagen och även lördag förmiddag. Det har väl både med narkosen att göra men också att många spänningar släppt och att det är psykiskt jobbigt att gå igenom ett missfall och en skrapning. Hade ju gått ca 1/4del av graviditeten och sen så är det helt plötsligt över. Det kommer ta tid att komma över, jag hajar till för varje gravidmage jag ser och har mest hållit mig hemma under helgen. Är dock glad att jag valde skrapning och inte tableter. Det känns helrätt för mig och skulle denna situation bli aktuell igen skulle jag välja det samma. Jag vill inte vara hemma med magsmärtor och blödningar och se det hela komma ut. Jag tror att det, för mig i ala fall, skulle vara mycket jobbigare och ta längre tid att komma över. Nu gäller det att försöka ta nya tag och hoppas på att det går bättre nästa gång och att det inte dröjer för länge innan jag blir gravid igen.

:-(

Igår var jag, för 4:e gången, på kvinnokliniken och jag fick bekräftat det vi befarade. Fostret lever tyvärr inte, det fanns inga hjärtljud och det har gått tillbaka i utvecklingen. Har fått tid för skrapning på fredag. Usch, fy och blä........ Livet känns tungt just nu. Detta är ju heller inte det enda som hänt det senaste året. Man kan säga att luften gått ur mig, jag känner att jag klarar inte av mera tråkiga saker/besked nu. Nu får det banne mig vara nog. Hoppas verkligen att jag inte åker på infektion efter ingreppet så att jag till råga på allt ska ligga sjuk med feber, ont och blödningar över jul. Jag såg verkligen fram emot julen detta år men en stor del av glädjen har tagits ifrån mig. Jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för att förtjäna så mycket skit. Jag vet att det finns många som har det värre än jag men ska jag se till allt som inträffat för mig och min närhet i år så känner jag mig väldigt liten på jorden. Jag känner att jag befinner mig i ett stort svart hål och famlar för at ta mig upp. Efter varje händelse hamnar jag i hålet, jag lyckas sedan ta mig upp men för varje ledsamhet så hamnar jag längre ner i hålet vilket gör att det är svårare att ta sig upp. Är glad att 2010 snart är slut och hoppas på ett betydligt bättre 2011.

Kan det finnas en chans??

Mår riktigt illa idag, livomdern värker och brösten värker och ömmar som bara den. Kan det finnas en chans eller är det bara så att symptomen fins kvar även om fostret dött? Det har ju ändå vuxit och utvecklats mellan varje vul men är mycket mindre än det borde vara. Eftersom jag vet när jag hade ägglossning och när vi hade sex senast så får jag inte det att gå ihop. Enligt ägglossningen är jag nu i vecka 9, eller 8+3 som bm och läkare brukar säga. Därför tycker jag att det är konstigt att fostret bara var i v5-6 på senaste vul i tisdags. Det är ju helt enkelt bara att vänta tills på måndag och se om den lille vuxit eller stått still i utvecklingen. Denna väntan är oerhört påfrestande. Har läst en hel trådat på nätet om personer i samma sits. På ul i vecka 5-6 brukar inte hjärtat synas och någon blev t o m ivägskickad på skrapning där man gjorde nytt vul och då såg ett hjärta slå. Riktigt skrämmande. Det gäller verkligen att läkarna kollar ordentligt och är säkra på sin sak. Hade inställningen att be om skrapning snarast om inget hjärtljud syns men om fostret vuxit så är det kanske bättre att vänta ett par dagar till för säkerhetsskull. Får helt enkelt vänta tills på måndag och gå vidare utifrån det.

Att vara stark

Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tungt,
att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av den,
att falla till botten, slå sig hårt
men alltid komma igen.

At vara stark är att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att våga se ljus i mörkret
och att alltid kämpa för att komma dit.

Jag försöker vara stark för både min egen och min omgivnings skull. Vi har inte sagt något till barnen ännu, vill vänta tills på måndag och det är svårt och jobbigt att gå runt och låtsas att allt är bra. Det tar på krafterna och ibland kommer tårarna fram. Igår kväll när jag nattade yngsta dottern kramade hon om mig hårt och sa att hon och bebisen älskade mig mer än något annat. Då var inte tårarna långt borta, de brände under ögonlocken. Lillan ser fram emot bebisen lika mycket som oss och pratar mycket om henne/honom. Att behöva berätta att det i dagsläget inte blir någon bebis kommer bli så jobbigt. Kanske skulle vi ha väntat att berätta för barnen men vi ville att de skulle veta om varför jag var så trött och mådde dåligt och det finns ju inga garantier även om man gått 12v så därför valde vi at tidigt berätta. Vi såg det ju som en stor och underbar nyhet och vi ville dela den med våra barn. Nu blir det väl till att ta nya tag och försöka igen framöver.

Ett tungt år

Mycket har hänt det senaste året, tyvärr många tråkigheter. Föra hösten gick jag in i väggen, rätt rejält. Jag drabbades av depression, panikångest och var både psykiskt och fysiskt slutkörd. (Mer om det går att läsa i min andra blogg) Detta tog tid at ta sig ur, det var inte förrän i somras/höstas någon gång som jag började känna mig som mig själv igen. Min man och jag har under året varit med om en hel del, han har gjort saker som sårat mig, som fått mig att tappa förtroendet och tilliten för honom igen och det har tagit tid för oss att hitta tillbaka till varandra igen, men vi gjorde det och barnet var på något sätt ett bevis för det. Vi vill leva tillsammans och kämpar för att vi ska fortsätta leva tillsammans. Ekonomin har varit och är ett ständigt påminnande ämne och något som många gånger försvårat vårt liv tillsammans. Jag har csn och min man tjänar inte speciellt bra vilket gör att vi inte kan unna oss saker så ett sätt som vi skulle vilja och behöva. Ekonomin blev under hösten ännu sämre. Detta kommer jag dock inte gå in på här och nu men det var ytterliggare en hård prövning på mig och min man och på vår familj. Jag har svikits av min man men också av någon jag trodde var en nära vän och den personen och jag har ingen kontakt idag. Det har helt klart varit en bergodalbana det senaste året och jag såg den kommande bebisen som ett tecken på hopp att vinden nu vänt. Jag behövde verkligen något positivt i mitt liv, jag behövde få hoppet tillbala. Självklart har jag positiva saker och personer i mitt liv också men jag behövde något stort, positivt och underbart och det gör jag fortfarande.

Denna graviditet har varit oerhört psykiskt och fysiskt påfrestande från början. Redan innan jag fick den bekräftad så fick jag bruna och mörkröda flytningar och ont i magen så jag har inte kunnat glädjas ordentligt. När jag varit iväg på vul har det ena gången inte sett så bra ut, sen har det helt plötsligt sett bra och hoppfullt ut igen för att sedan åter se mörkt och dystert ut. Denna bergodalbana har gjort att jag inte vetat vad jag ska tro men hoppet har ändå funnits där men det är nu borta. Jag känner mig inte gravid länge. Symptomen och min lilla putande mage har försvunnit, har bara lite ömmande bröst i dagsläget. Som det känns nu kommer jag be om en skrapning om det visar sig att våra farhågor blir bekräftade vilket jag tror de blir. Det är snart jul och jag vill inte gå och vänta ut att fostret störs ut och jag tror inte jag vill ha tabletter för jag kommer ihåg vad ont jag hade vid förra missfallet. Jag har ju två barn hemma och vill inte att de ska se mig ha ont, jag vill inte riskera störtblödningar här hemma. Det finns ju också en risk för att tabletterna inte hjälper och att en skrapning då behövs och jag vill inte bra ut på det hela. Jag vill åtminstone inte må fysiskt dåligt vid jul. Psykiskt dåligt lär jag må och det blir ju inte bättre av att både julafton och juldagen firas med höggravida personer. Jag är jätte glad för deras skull men det gör ändå ont. Varför ska vissa drabbas av missfall, vissa drabbas av många och andra av få, medan andra inte får ett enda? Livet är aldrig rättvist och jag önskar inte någon denna situation. Vill bara att det ska bli måndag nu så jag får det svart på vitt hur det ligger till och sedan gå vidare utifrån det.

Det var för bra för att vara sann

Kom nyss hem från veckans besök på kvinnokliniken med tårar i ögonen. Fick inte alls det svar jag hoppast på vid denna vul-undersökning. De andra gångerna har jag varit beredd på tråkigheter men inte denna gång. Han hittade först ingenting men efter en massa letande hittade han fostret som dock är jätte litet bara 4,7 mm vilket är aldeles för litet för den veckan jag borde vara i. Han såg heller inget hjärtljud vilket med stor sannorlikhet innebär att fostret dött sen jag var där förra veckan. Jäkla skit, kände att luften gick ur mig. Visst hade jag det i bakhuvudet att det inte skulle gå vägen men eftersom jag känner mig gravid och fostret växte mellan de två första gångerna så trodde jag att det såg bra ut. Trodde verkligen att jag skulle få se ett pickande hjärta. Ska tillbaka nästa vecka igen men läkaren trodde att det var ett missfall. Vet inte vad jag ska skriva eller säga, känner mig så ledsen och nere. Har flera gånger känt att det var för bra för att vara sant eftersom vi lyckades så fort och jag skulle få i sommar mellan två terminer och tydligen var det så också.

Förkylningstider

Har åkt på en rejäl förkylning och har t o m lite feber vilket inte hör till vanligheterna. Är väl i och för sig inte så konstigt med tanke på att båda barnen ockå är förkylda och har haft lite feber. Masade mig iväg på föreläsning i förmiddags men bytte av mannen, som var hemma med barnenunder förmiddagen, vid lunchtid. Har sedan dess legat halvdäckad i soffan hela dagen och kvällen. Som om en förkylning inte är nog så har jag ju dessutom mina graviditetskrämpor och mitt magont som inte vill ge med sig. Men jag klagar inte, jag tar gärna krämporna så länge pyret mår bra där inne i magen.

Nu sover ena dottern och snart är det dags att lägga nummer två också och sen blir det soffan och sängen. Mannen jobbar i kväll, vilket inte hör till vanligheterna. På hans jobb blir det övertid 1-2 gånger per år så de extra pengarna är välkomna. Trist bara att det blev en halvdag vab också men så är det när man har barn. Mannen ska förövrigt bort på en massa skojsigheter framöver. Både på fredag samt onsdag, fredag oh lördag. Det är han värd och det är inte ofta han är borta, jag hoppas bara att jag mår lite bättre innan det.

Hoppas även att jag mår bättre i morgon för då står julklappsshopping med mamma och mormor på schemat. Men mår jag så här stannar jag nog i soffan. Har ju inte bara mig själv att tänka på utan även ett litet pyre.