Ett tungt år

Mycket har hänt det senaste året, tyvärr många tråkigheter. Föra hösten gick jag in i väggen, rätt rejält. Jag drabbades av depression, panikångest och var både psykiskt och fysiskt slutkörd. (Mer om det går att läsa i min andra blogg) Detta tog tid at ta sig ur, det var inte förrän i somras/höstas någon gång som jag började känna mig som mig själv igen. Min man och jag har under året varit med om en hel del, han har gjort saker som sårat mig, som fått mig att tappa förtroendet och tilliten för honom igen och det har tagit tid för oss att hitta tillbaka till varandra igen, men vi gjorde det och barnet var på något sätt ett bevis för det. Vi vill leva tillsammans och kämpar för att vi ska fortsätta leva tillsammans. Ekonomin har varit och är ett ständigt påminnande ämne och något som många gånger försvårat vårt liv tillsammans. Jag har csn och min man tjänar inte speciellt bra vilket gör att vi inte kan unna oss saker så ett sätt som vi skulle vilja och behöva. Ekonomin blev under hösten ännu sämre. Detta kommer jag dock inte gå in på här och nu men det var ytterliggare en hård prövning på mig och min man och på vår familj. Jag har svikits av min man men också av någon jag trodde var en nära vän och den personen och jag har ingen kontakt idag. Det har helt klart varit en bergodalbana det senaste året och jag såg den kommande bebisen som ett tecken på hopp att vinden nu vänt. Jag behövde verkligen något positivt i mitt liv, jag behövde få hoppet tillbala. Självklart har jag positiva saker och personer i mitt liv också men jag behövde något stort, positivt och underbart och det gör jag fortfarande.

Denna graviditet har varit oerhört psykiskt och fysiskt påfrestande från början. Redan innan jag fick den bekräftad så fick jag bruna och mörkröda flytningar och ont i magen så jag har inte kunnat glädjas ordentligt. När jag varit iväg på vul har det ena gången inte sett så bra ut, sen har det helt plötsligt sett bra och hoppfullt ut igen för att sedan åter se mörkt och dystert ut. Denna bergodalbana har gjort att jag inte vetat vad jag ska tro men hoppet har ändå funnits där men det är nu borta. Jag känner mig inte gravid länge. Symptomen och min lilla putande mage har försvunnit, har bara lite ömmande bröst i dagsläget. Som det känns nu kommer jag be om en skrapning om det visar sig att våra farhågor blir bekräftade vilket jag tror de blir. Det är snart jul och jag vill inte gå och vänta ut att fostret störs ut och jag tror inte jag vill ha tabletter för jag kommer ihåg vad ont jag hade vid förra missfallet. Jag har ju två barn hemma och vill inte att de ska se mig ha ont, jag vill inte riskera störtblödningar här hemma. Det finns ju också en risk för att tabletterna inte hjälper och att en skrapning då behövs och jag vill inte bra ut på det hela. Jag vill åtminstone inte må fysiskt dåligt vid jul. Psykiskt dåligt lär jag må och det blir ju inte bättre av att både julafton och juldagen firas med höggravida personer. Jag är jätte glad för deras skull men det gör ändå ont. Varför ska vissa drabbas av missfall, vissa drabbas av många och andra av få, medan andra inte får ett enda? Livet är aldrig rättvist och jag önskar inte någon denna situation. Vill bara att det ska bli måndag nu så jag får det svart på vitt hur det ligger till och sedan gå vidare utifrån det.