Varken det ena eller det andra

Det har nu gått drygt 6 veckor sedan skrapningen och ingen mens är här ännu. Testade i morse men det var minus. Åhh vill så gärna att det ena eller det andra visar sig snart. Vill självklart ha ett plus men lyckas vi inte denna gång vill jag att mensen kommer så att det inte blir så långdraget. Träffade en liten 4 dagars bebis igår och min längtan blev inte direkt mindre av det. Min kusin fick sin första i måndags och de kom förbi på kalaset för min syster igår. Varför vill det sig inte. Trodde faktiskt att vi hade god chans att lyckas nu. Det är ju vid denna tidpunkt mina andra barn blivit till och utifrån vad jag läst så verkar det vara många som lyckas direkt efter skrapningen. Nu är det väl inte helt kört i och för sig eftersom mensen inte är här. Det kanske är för tidigt bara. Får hoppas på det.



Idag ska vi ha en familjedag men mannens bröder m familjer samt hans mamma och moster. Ska bli trevligt men jag är lite nere och de vet ju om att vi försöker och brukar ofta fråga hur det går. De visar ju genom det att de bryr sig och det är ju bra men samtidigt lite jobbigt för jag blir påmind om att det inte vill sig för oss. Vi får helt enkelt bara fortsätta och förhoppningsvis lyckas vi snart.

Ytterliggare en bebis

För cirka två timmar sedan föddes en ny familjemedlem. Jag är jätte glad för föräldrarnas skull men samtidigt hugger det till i hjärtat på mig. Jag är inte avundsjuk eller missgynnsam eller liknande, jag är jätte glad för deras skull och för alla andra som blir gravida/får barn men det gör ju samtidigt min längtan, väntan och sorg starkare. Jag blir påmind om vårt missfall och alla känslor kring det och kring längtan efter ett barn till. Jag hoppas innerligt att det är min tur att bli gravid snart, vår tur att känna glädjen och lyckan över ett litet liv som växer och frodas i magen på mig. Jag hoppas att en ny liten familjemedlem ser dagens ljus detta år.

Mera väntan och längtan

Jag skrev om väntan och längtan i ett tidigare inlägg. Ovanstående bild är något jag väntar på och längtar efter innerligt mycket. Jag hoppas snart ha en växande mage och ett växande pyre i magen.
Jag väntar...........
Jag längtar..........

Helgen

Denna helgen är maken ute på vift och jag och barnen är själva hemma. Vi har haft en lugn och mysig förmiddag och en mycket trevlig eftermiddag och kväll med besök av goda vänner. De kom hit på fika och stannade även över middagen. De var så gulliga och gick hem (ja de bor nära) och hämtade middagsmat och så tillagade vi maten här. I morgon ska jag och barnen åka till ett lekland tillsammans med några andra kompisar. Har alltså en riktigt bra helg även om inte maken är hemma hos oss.

Håller på att möblera om lite här hemma. Ovant men jag gillar det mer och mer. Maken och jag har flyttat ut i vardagsrummet, vi har ett ganska stort/långt sådant. Vårt tidigare sovrum har vi gjort om till tvrum/läsrum/datarum. Blev riktigt bra. Ska göra det sista i morgon när han kommer hem. Vi har köpt stänger och gardiner vi ska sätta upp runt sängen så att det går att dra för när man vill. Kommer nog bli en populär koja för barnen.

5 veckor och 1 dag har gått sedan skrapningen. Ingen mens ännu i sikte men den brukar ju dröja ca 6 veckor så det är inte så konstigt. Är fruktansvärt trött, har inte varit så här trött sen jag vet inte när. Maken tror att jag är gravid igen men jag känner mig inte gravid och vill/vågar inte hoppas på det. Det är klart att jag hoppas men........Det har ju varit "rätt" period nu för att lyckas men det betyder ju inte att vi lyckas denna gång. Det är bara att avvakta och se vad som händer.

Vi påverkas av vår omgivning, i samspel med vår omgivning

"Vad du säger om mig
Det du tror om mig
Sådan du är mot mig
Hur du ser på mig
Vad du gör mot mig
Hur du lyssnar på mig
Så´n blir jag"

Det här med väntan och längtan

Något jag funderat mycket på de senaste dagarna är detta med väntan och längtan. Jag undrar hur mycket tid vi egentligen spenderar på att göra detta. Det börjar ju så fort vi blir till och fortsätter till vi dör, det pågår hela livet. Som små väntar vi på jultomten, födelsedagar, paket och en massa annat. När vi blir lite äldre väntar vi på att möta "den rätta", på om vi kommer in på önskad utblidning, på arbete osv. Det samma gäller längtan. Vi längtar efter någon/något en stor del av vår tid. Vi längtar efter kärlek, ömhet, graviditet, barn, semester.........osv......
Detta tar aldrig slut. Jag undrar om det någonsin kommer en dag då jag varken väntar eller längtar efter något/någon. Jag tror knappast det. Även om man inbland upplever ren och skär lycka och trivs med livet och känner sig lycklig så är det ändå något som saknas. Kanske inte för evigt utan bara just där och då. Hur lycklig jag än känner mig så kanske jag inte har mannen eller barnen eller någon nära vän där just då som jag väntar på och/eller längtar efter. Jag tror att det helt enkelt är en del av livet, det hör till livet att vänta och längta!

Tänkvärt citat

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och insikt att inse skillnaden."

Lunch och ytterligare en mage

Lunchade med en vän i dag vilket var jätte trevligt då vi inte setts på cirka ett år. Däremot var det första jag såg när vi möttes den stora, fina magen. Hon var tydligen gravid och ska ha barn om två månader. Är jätte glad för hennes skull men samtidigt hugger det till i hjärtat. Jag skulle ju också ha en mage nu.

Ser magar överallt och även om jag mår relativt bra nu så blir jag ständigt påmind av alla dessa magar. Jag blir påmind om vårt lilla pyre som togs ifrån oss. Även om jag "bara" gått cirka 10veckor så är det ju faktiskt inte så bara. Vi hade hunnit börja glädjas, längta, planera och vänta på det lilla pyret. Jag hade gått ungefär 1/4 av graviditeten och saknar både pyret, den lilla magen och graviditeten. Det är bara att hoppas på att jag snart är gravid igen. Hoppas, hoppas, hoppas......

Ett år äldre

Jaha, så var man framme vid årets födelsedag. Det känns lite bitterljuvt.
Såg fram emot min födelsedag av flera skäl. Ett skäl var att jag nu skulle ha gått de magiska 12 veckorna och jag hade tänkt komma till uni med en tight tröja och visa min lilla bebiskula och min glädje men så blev det ju tyvärr inte. Därför är jag lite kluven. Jag är både lycklig och glad just nu men samtidigt ledsen, nostalgisk och nere. Tycker att fler och fler graviditeter tillkännagivs och jag hoppas innerligt att det snart är min tur.

Har firats av både vänner, studiekamrater och familjen idag och det värmer ändå in i hjärteroten. Tack alla fina människor där ute!

Om att vara stark

Det går inte att alltid vara stark, försöker man så går man till slut sönder!
Ibland ramlar man och det är helt ok, men man bör försöka ta sig upp igen.
Anars kanske man går sönder ännu mer!

Livets mirakel

Min förändring

En uppgift jag nyligen fått svara på i skolan är att om jag upplever att jag förändrats under min utbildnings gång och i så fall hur. Det var nyttigt att stätta sig ner att reflektera kring detta. För visst har jag länge känt att jag har förändrats men det är samtidigt svårt att sätta ord på denna förändring. Så här blev i alla fall mitt svar:

Jag har förändrats enormt mycket som person sedan jag började läsa på xxx främst för att jag har lärt mig så mycket om mig själv och om varför jag är den jag är idag. Mycket av det vi läst under utbildningens gång kan jag på ett eller annat sätt knyta till mig själv vilket gjort att jag fått möjlighet att bearbeta teorin och också mina egna erfarenheter. Jag har lärt mig koppla teori till praktik på ett nyttigt och lärorikt sätt. Det är svårt att sätta ord på den förändring jag känner och upplever inom mig. Jag känner att jag har växt väldigt mycket, jag har lärt mig att värdesätta livet på ett annat sätt och jag har fått ett inre lugn. Det har hänt väldigt mycket under de år jag läst på socionomprogrammet i min närhet. Både självmordsförsök, svår sjukdom, missfall, depression, spelmissbruk och grova svek för att nämna några saker och utan utbildningen vet jag inte hur jag skulle tagit mig igenom allt detta. Utbildningen har gett mig verktyg till att handskas med både min barndom och det som hänt under de senaste åren och det har stärkt mig och lärt mig koppla teoretiska begrepp och teorier till verkligheten. Jag ser inte allt som svart eller vitt längre utan i nyanser. Visst, det jag varit med om har varit tufft och hemskt på många sätt men det finns samtidigt de som har det mycket värre. Jag försöker idag vara mer positiv och se till lösningar och det fina jag har i mitt liv i stället för att fastna på allt det dåliga. Det gjorde jag inte innan utbildningen utan hade nog lätt för att tycka synd om mig själv och jag tyckte heller inte om mig själv speciellt mycket. Detta har jag arbetat med under utbildningens gång och jag har så smått börjat tycka om mig själv för den jag är. Jag känner mig äldre, klokare och lugnare än vad jag gjorde när jag gick in i utbildningen.

Jag har lärt mig värdesätta vänskap på ett helt annat sätt. Som yngre var jag mobbad och allt jag ville var att få bekräftelse och ha kompisar, även de som egentligen gick bakom ryggen på mig. Allt för att få känna att jag hörde till någonstans. Jag hjälpte till med skolarbete, bjöd på saker osv för att få vara med i gemenskapen. Jag har också haft höga krav på mig hemifrån under uppväxten att jag ska prestera på topp. Det här tog jag med mig när utbildningen började och jag höll på att gå på knäna då det var dags för tentor och arbeten. Många ringde, mailade och smsade och ville ha min hjälp och jag var rädd för att inte få några vänner om jag inte hjälpte till så jag gick igenom andras tentor, kom med tips och råd, hjälpte till att plugga mm samtidigt som jag gjorde mitt egna arbete/tenta och försökte få tiden att räcka till som både student, mamma och fru. Personen xxx tappade jag bort någonstans på vägen och tillslut gick jag rakt in i väggen. Jag orkade inte mer, det kändes som om alla runt omkring mig, även föreläsare, förväntade sig att jag skulle vara en toppstudent med bara vg vilket gjorde att jag tappade både lusten och orken totalt. Idag vet jag att detta till stor del låg hos mig själv. De höga kraven jag hade hemifrån tog jag själv över och satte på mig. Det tog mig ett år att ta hitta tillbaka till mig själv och att hitta glädjen i livet igen. Jag har lärt mig att säga nej, vilket jag aldrig kunnat tidigare. Jag har lärt mig att jag inte alltid måste prestera på topp oavsett om det gäller skolarbete, städning eller något annat. Jag har också insett att jag hellre har några få riktiga vänner som jag kan lita på och som tycker om mig för den jag är utan att jag måste prestera åt dem.

Nytt år nya möjligheter

Känner mig ganska hoppfull inför framtiden och tycker att det är skönt att ett nytt år har inletts. Tror och hoppas att det här året blir betydligt bättre än föregående år. Hittills har året bjudit på lillsemester i stuga med en annan familj, kalas för svärfar, plugg med vänner, bröllopsdag och tid med mannen och barnen. Inte dåligt med tanke på att vi bara gått 5 dagar in på det nya året.
I kväll ska jag och mannen ha uppesittarkväll med äldsta dottern och sedan har vi ledigt resten av veckan tillsammans hela familjen. Är bjudna till vänner och ska fira mig som snart har födelsedag. Tillvaron känns alldeles lagom och för det mesta mysig och bra. Visst går det fortfarande upp och ner men om inte förra året sänkte mig mer än det gjorde så tror jag inte att det här året kommer göra det heller. Jag försöker vara hoppfull och optimistisk men har samtidigt en liten klump i maggropen.

Vill passa på att skicka ett grattis till http://ledsenihemlighet.blogg.se/ som äntligen fått ett efterlängtat pluss. Jag hoppas snart göra dig sällskap :-)