Sista terminen har börjat

Har denna vecka påbörjat sista terminen på min utbildning. De första 10 veckorna har vi en teori och metodkurs och sedan är det c-uppsatsskrivande de sista 10 veckorna. Igår hade vi första föreläsningen och fick då vårt momentschema och denna termin kommer verkligen inte bli en dans på rosor. Jisses säger jag bara! Massor med litteratur, uppgifter och seminarier + en stor uppsats. Det är bara at köra så det ryker. Är ju beräknad 12 januari och terminen pågår till den 22 januari. Det är ju dock inte säkert att man är klar då för vi har opponering sista veckan (om man är så klar att man får gå upp) och sedan lär det vara en hel del ändringar att göra. Har verkligen tänkt ge gärnet så att jag ska ska vara så klar som möjligt redan runt jul. Vet dock inte hur realistiskt det är. Ska försöka hålla ett högt tempo så länge som möjligt för vem vet när pyret bestämmer sig för att dyka upp. Känner dock inte att jag måste bli klar "i tid". Det är ju inte kört på något sätt om jag ej är klar i tid utan möjligheten finns ju att skriva under mammaledigheten och göra opponeringen vid senare tillfälle. Det får bli som det blir helt enkelt. Är egentligen en sådan som har satt jätte höga krav på mig själv och jag har också alltid haft höga krav från personer i min omgivning. Men jag känner nu att det finns viktigare saker. Jag tänker inte riskera min hälsa eller bebisens eller familjens välmående. Ska försöka balansera det hela och göra mitt bästa dock utan att ta ut mig helt.

Fick tack och lov igenom min önskan om att få skriva uppsatsen själv. De ansåg att min graviditet är ett giltigt skäl till det i o m att jag inte vet om jag kommer hinna avsluta terminen i tid eller inte. Jag vill inte att någon annan ska behöva vara beroende av att jag kan göra klart terminen i tid och jag vill i min tur inte behöva vara beroende av att få ihop tider att skriva med någon annan eftersom många jobbar vid sidan om och har andra prioriteringar. Jag vill ju jobba på så jag har en chans att bli klar. Visst kommer det bli tufft att skriva ensam och visst kommer jag sakna att ha någon att reflektera och bolla tankar och idéer med men det känns som att fördelarna med att få skriva ensam är större. Är inte direkt sugen på att behöva flänga runt de sista veckorna av graviditeten utan det ska bli riktigt skönt att jag kan få sitta hemma och skriva. Kanske kommer vara stor som en jag vet inte vad och ha massor av förvärkar/sammandragningar osv så det känns riktigt skönt att jag i så fall kan befinna mig i hemmets lugna vrå.

Håller på och läser bok nr 4 redan (började lite under sommaren) så just nu känns det som att jag ligger bra till och förhoppningsvis kommer det fortsätta kännas så. Jag ska klara denna uppsats. Även om jag inte gör det i januari så ska jag i alla fall klara den någon gång inom en inte alllt för avlägsen framtid. Vill bara att det ska bli januari nu. Är så nyfiken på pyret och ser verkligen fram emot att bli mamma igen.

Över halva tiden har gått

Trodde många gånger inte att jag skulle sitta här idag med en växande mage. Resan har varit skakig och mycket psykiskt påfrestande men nu sitter jag här med ett buffande pyre som pickar på uppmärksamheten. Rädslan och oron har dock inte släppt. Det kommer den nog inte göra förrän pyret är ute och då finns det annat att oroa sig över i stället. Att fösöka bli gravid, vara gravid och/eller mamma är en konstant oro, väntan och längtan men samtidigt också det mest underbara i hela världen. Det är något jag innerligt hoppas att alla som önskar ska få uppleva. Kan inte förstå varför vissa blir gravida utan att ens försöka eller vilja medan andra som vill får kämpa och kämpa. Vart finns logiken i det egentligen? Det finns ingen logik, bara en tuff och orättvis värld som inte alltid ser till vårt bästa.

Har gått över halva graviditeten nu (om bebis kommer i tid vill säga). Helt otroligt! Pyret är vissa dagar riktigt aktiv och andra dagar känner jag knappt av henne och då kommer nojorna och oron krypande. De senaste dagarna har hon dock visat ordentligt att hon finns och frodas därinne. Så underbart! Den känslan när man känner ett liv buffa runt i sin mage går inte att beskriva. Den är helt underbar och jag hoppas och önskar innerligt att alla som vill uppleva den kommer att få göra det.

Jag tänker på er alla underbara kämpar där ute. Ni finns i mitt hjärta!

Ge inte upp, er dag SKA komma! Ni ska också få upleva en graviditet, buffarna, födelse och ett alldeles eget barn i er famn. Massor med styrkekramar til alla som behöver det.

Helgen som varit

Har haft en mycket trevlig och rolig helg men jag har känt mig lite trött och sliten. Är inte van vid "partaj" två kvällar på raken och speciellt inte nu när jag är gravid och extra trött. I fredags var jag hemma hos en vän på grillfest tillsammans med ett gäng tjejer i klassen och i lördags var det dags för den årliga kräftskivan på gatan. Två mycket trevliga kvällar! Men jisses vad det regnade och åskade i lördags. Det fullkomligen vräkte ner och åskade och blixtrade som bara den. Jivetvis började det när mannen tagit med sig barnen ut för att jag skulle få sova middag lite (kände mig nämligen bakfull trots att jag inte druckit en droppe alkohol. Var trött, seg och hade en sprängande huvudvärk). Det blev inte mycket till vila eller sömn utan det var bara att släppa in familjen igen. Ville ju inte att de skulle behöva stå ute i carporten i ovädret. I o m vädret som var så dukade vi långbord i vår carport, tände massa värmeljus och där satt vi hela kvällen. Hela gatan kom föruom två hus och det var helt klart den mest lyckade kräftskiva vi haft på gatan.

Hade tänkt uppdatera mycket mer men minstingen är trött och behöver i säng så det får bli en annan gång. Önskar er alla en riktigt trevlig kväll!

Något av det värsta en mor kan vara med om

Idag skulle yngsta tjejen få cykla tillsammans med en kompis och hennes lillasyster till en liten lekpark alldeles i närheten av där vi bor. Den ligger i skogen snett bakom kompisarnas hus och vi har varit där flera gånger tillsammans. Sa till dem att cykla raka vägen dit och inte ta några andra vägar. Dock bestämde sig barnen för att ta "en genväg" idag och drog rakt upp i skogen. Några grannar hade träffat på dem och frågat om de verkligen fick gå in i skogen där de var på väg att gå och de hade ju då sagt att:

-Jaaa det får vi!

När jag kom till lekparken för at hämta barnen var de inte där. Cyklade till kompisarnas hus för att berätta att barnen inte var där och jag och pappan i huset begav oss ut för att leta. saken är den att skogen runt oss är stor och de håller på och spränger nya väger och bygger en massa i området så det är sig inte likt i skogen. Det är dessutom svårt att ta sig fram på många ställen och lurigt med många stora stenar som inte sitter fast ordentligt.

Vi stötte på grannarna som visade vilken väg barnen gått in på. Pappan sprang efter och jag cyklade tillbaka till min gata och gick upp i skogen bakom husen där för att se om jag skulle se dem. Vilket jag inte gjorde och heller inte de andra barnens pappa kunde hitta dem.

Hjärtat dunkade, jag hade andan i halsan och började bli riktigt rädd. Ringde min man som var och storhandlade och sa till honom att dumpa varorna och komma hem och leta. Stötte på fler grannar som gav sig ut i skogen för att leta.

Tillslut kom en granne springandes och berättade att några hittat barnen långt upp i skogen.

Tack och lov! Var vid det här laget grinfärdig för vi hade letat en bra stund och som sagt skogen är stor och det finns massor med vägar att ta. Trodde aldrig att de var borta för gott men känslan av att inte veta var i denna skog ens barn befinner sig var hemsk. Att de bygger och spränger gjorde inte saken bättre eftersom det finns fullt av lösa stora stenar (som barnen tycker är jätte roliga att klättra på) och många stora maskiner och området ser inte ut som när jag växte upp.

Nu kom de tack och lov till rätta igen men det kommer dröja innan dottern får cykla själv (utan vuxen) igen för detta vill jag inte vara med om flera gånger. Fy fasen vad hemskt det var! Den känslan man får inom sig när ens barn är borta är bland den värsta känslan jag upplevt. Aldrig mer säger jag......

Ledigheten går sin gilla gång

Har lite bloggtorka för närvarande så det är inte ofta jag är här inne just nu. Semestern med barnen flyter på. Vi har umgåtts en hel del med en kompis och hennes barn. Det har blivit både lekland, IKEA, museéum, lek i lekparker och hemma. Hon och jag har känt varandra sedan vi var runt 3 år och våra barn är mer eller mindre uppvuxta tillsammans. Mellan våra äldsta skiljer det 4 månader och mellan nästa 2 månader. Sedan fick hon en nr 3 och en nr 4. Mellan hennes 4:a och det som förhoppningsvis blir min 3:a kommer det skilja ca 7-8 månader. Det är verkligen jätte kul. För de har alltid någon att leka med.

Nästa v är det dags för barnnen att börja skolan så jag får ett par dagar hemma själv. Ska bli skönt och nyttigt för jag tänkte börja plugga lite så jag ligger lite "före" när terminen drar igång nästa vecka. Hoppas på att jag kommer fortsätta må bra och orkar hålla ett högt tempo så att jag kan bli klar med skolan. Min önskan och förhoppning är att vara mer eller mindre klar med c-uppsatsen runt jul. Har ingen aning om det finns någon rimlighet i det ännu men jag hoppas på det. Vore skönt med lite ledigt innan pyret kommer och vem vet pyret kan ju bestämma sig för att komma tidigt.

Går in i v 20 (19+0) idag. Shit.... snart har halva tiden gått! (Det kan den ju i och för sig redan gjort om jag får för tidigt). Får inte riktigt ihop detta med datumen dock. Enligt rul är jag ju beräknad 12 januari vilket innebär att äl beräknades vara 22 april. Jag plussade ju 29 april och tror inte att jag plussade så tidigt som BIM-7. Dessutom åt jag ju pergotime och var på vul innan äl och använde äl-stickor. Fick ju aldrig fullt utslag men i alla fall stegring redan 11-12 april vilket stämmer bra in med vad rul visade. Hade kanske äl då och sedan tog ägget tid på sig att fästa? Fast kan det ta så lång tid? Inte vet jag och egentligen spelar det ju inte så stor roll. Huvudsaken är ju att bebisen kommer. Enligt SM är BF 30 december och förhoppningsvis kommer bebisen någon gång runt årsskiftet. Det återstår att se när pyret behagar komma :-)

Rul

Är nyss hemkommen från rul. Allt såg bra ut och det verkar som att vi kommer utöka familjen med ännu en tjej :-) Blev framflyttad ytterliggare några dagar så bf 12 januari. Var så sjukt nervös innan men nu är jag så lycklig :-) Moderkakan ligger i framvägg vilket jag misstänkt då jag inte tycker att jag känner så mycket rörelser, men vad gör det nu när jag vet vad det beror på.

Åhh så underbart nu känns det mer och mer verkligt. Detta kan faktiskt gå vägen! Nu ska jag börja shoppa lite smått, har ju inte råd att handla allt på en gång utan det får bli lite då och då när jag hittar saker vi vill ha till bra erbjudanden.

2 dagar kvar

Har varit, och är fortfarande, så nervös inför rul och idag kände jag att jag verkligen vill få göra det så snart som möjligt. Dessutom har min make jätte svårt för att komma ifrån jobbet en eftermiddag eftersom han då är själv (rul var eg inbokat på måndag em) och både mamma och mormor (som skulle kunna vara barnvakt under tiden) är i Turkiet så tack och lov fick vi en ny tid på torsdag morgon. Så nu är det inte lång tid kvar. Det som hände längtan till ett barn finns i bakhuvudet och en tjej i ett forum jag är med i fick vid sitt rul igår reda på att det inte fanns något fostervatten vilket bekräftades vid ett nytt ul idag. Barnet hade tydligen inga lungor vilket hängde samman med att det inte fanns fostervatten. Det finns ju också de som får reda på att graviditeten avstannat. Så mycket hemskheter och ledsamheter kan hända. Nu hoppas och tror jag (innerst inne) innerligt att allt ser bra ut för mig. Ni får gärna hålla tummarna. Kommer vara fruktansvärt nervös, det har jag varit vid varje vul och ul. Men det ska gå bra, det måste gå bra, så är det bara. Något annat finns inte, något annat orkar jag inte.

Semester och nojor

Tänk vad en vecka kan gå fort. Kändes som att det var alldeles nyligen vi packade ut våra grejer i bilen och begav oss mot Furuvik. Har haft en bra semestervecka. Barnen har visserligen gnällt och bråkat en del men det känns som att det hör till. De har även varit jätte duktiga och sovit bra så vi har känt oss ganska utvilade efter semesterveckan vilket inte är så vanligt. Något annat som heller inte är så vanligt är att vi slapp plocka fram regnkläderna under semastern. Vi brukar annars ha ganska otur med vädret men denna gång hade vi ett alldeles lagom varmt väder. Tre dagar tillbringades inne på Furuvik och lika många nätter bodde vi i en stuga på campingen bredvid. Min foglossning gjorde åter ett besök vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi gick. Den har dock lugnat sig igen tack och lov.

Är fortfarande nojig från och till. Har RUL om en dryg vecka och ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tänk om något är fel? Får liksom inte bort de tankarna. Känner inte av pyret så mycket som jag skulle vilja. Vissa dagar tycker jag att jag känner en hel del sparkar och rörelser men det kan samtidigt gå flera dagar utan att jag känner något. Hoppas att det bara beror på att moderkakan ligger fram och hindrar rörelserna från att kännas eller att jag helt enkelt har en väldigt lugn bebis där onne. Magen växer i alla fall och det hoppas jag är ett bra tecken. Jag var inte så här nojig med tidigare barn men denna gång är jag så mycket mer medveten om att saker och ting kan gå fel och jag har ju mina MA med mig. Den här gången SKA det dock gå bra hela vägen in i mål och därefter.........det måste gå bra..............skulle inte orka annars. Är inte så lång tid kvar till halva tiden gått, är i v 18.