torsdag 25 augusti 2011

Något av det värsta en mor kan vara med om

Idag skulle yngsta tjejen få cykla tillsammans med en kompis och hennes lillasyster till en liten lekpark alldeles i närheten av där vi bor. Den ligger i skogen snett bakom kompisarnas hus och vi har varit där flera gånger tillsammans. Sa till dem att cykla raka vägen dit och inte ta några andra vägar. Dock bestämde sig barnen för att ta "en genväg" idag och drog rakt upp i skogen. Några grannar hade träffat på dem och frågat om de verkligen fick gå in i skogen där de var på väg att gå och de hade ju då sagt att:
-Jaaa det får vi!
När jag kom till lekparken för at hämta barnen var de inte där. Cyklade till kompisarnas hus för att berätta att barnen inte var där och jag och pappan i huset begav oss ut för att leta. saken är den att skogen runt oss är stor och de håller på och spränger nya väger och bygger en massa i området så det är sig inte likt i skogen. Det är dessutom svårt att ta sig fram på många ställen och lurigt med många stora stenar som inte sitter fast ordentligt.
Vi stötte på grannarna som visade vilken väg barnen gått in på. Pappan sprang efter och jag cyklade tillbaka till min gata och gick upp i skogen bakom husen där för att se om jag skulle se dem. Vilket jag inte gjorde och heller inte de andra barnens pappa kunde hitta dem.
Hjärtat dunkade, jag hade andan i halsan och började bli riktigt rädd. Ringde min man som var och storhandlade och sa till honom att dumpa varorna och komma hem och leta. Stötte på fler grannar som gav sig ut i skogen för att leta.
Tillslut kom en granne springandes och berättade att några hittat barnen långt upp i skogen.
Tack och lov! Var vid det här laget grinfärdig för vi hade letat en bra stund och som sagt skogen är stor och det finns massor med vägar att ta. Trodde aldrig att de var borta för gott men känslan av att inte veta var i denna skog ens barn befinner sig var hemsk. Att de bygger och spränger gjorde inte saken bättre eftersom det finns fullt av lösa stora stenar (som barnen tycker är jätte roliga att klättra på) och många stora maskiner och området ser inte ut som när jag växte upp.
Nu kom de tack och lov till rätta igen men det kommer dröja innan dottern får cykla själv (utan vuxen) igen för detta vill jag inte vara med om flera gånger. Fy fasen vad hemskt det var! Den känslan man får inom sig när ens barn är borta är bland den värsta känslan jag upplevt. Aldrig mer säger jag......

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar