Min förändring

En uppgift jag nyligen fått svara på i skolan är att om jag upplever att jag förändrats under min utbildnings gång och i så fall hur. Det var nyttigt att stätta sig ner att reflektera kring detta. För visst har jag länge känt att jag har förändrats men det är samtidigt svårt att sätta ord på denna förändring. Så här blev i alla fall mitt svar:

Jag har förändrats enormt mycket som person sedan jag började läsa på xxx främst för att jag har lärt mig så mycket om mig själv och om varför jag är den jag är idag. Mycket av det vi läst under utbildningens gång kan jag på ett eller annat sätt knyta till mig själv vilket gjort att jag fått möjlighet att bearbeta teorin och också mina egna erfarenheter. Jag har lärt mig koppla teori till praktik på ett nyttigt och lärorikt sätt. Det är svårt att sätta ord på den förändring jag känner och upplever inom mig. Jag känner att jag har växt väldigt mycket, jag har lärt mig att värdesätta livet på ett annat sätt och jag har fått ett inre lugn. Det har hänt väldigt mycket under de år jag läst på socionomprogrammet i min närhet. Både självmordsförsök, svår sjukdom, missfall, depression, spelmissbruk och grova svek för att nämna några saker och utan utbildningen vet jag inte hur jag skulle tagit mig igenom allt detta. Utbildningen har gett mig verktyg till att handskas med både min barndom och det som hänt under de senaste åren och det har stärkt mig och lärt mig koppla teoretiska begrepp och teorier till verkligheten. Jag ser inte allt som svart eller vitt längre utan i nyanser. Visst, det jag varit med om har varit tufft och hemskt på många sätt men det finns samtidigt de som har det mycket värre. Jag försöker idag vara mer positiv och se till lösningar och det fina jag har i mitt liv i stället för att fastna på allt det dåliga. Det gjorde jag inte innan utbildningen utan hade nog lätt för att tycka synd om mig själv och jag tyckte heller inte om mig själv speciellt mycket. Detta har jag arbetat med under utbildningens gång och jag har så smått börjat tycka om mig själv för den jag är. Jag känner mig äldre, klokare och lugnare än vad jag gjorde när jag gick in i utbildningen.

Jag har lärt mig värdesätta vänskap på ett helt annat sätt. Som yngre var jag mobbad och allt jag ville var att få bekräftelse och ha kompisar, även de som egentligen gick bakom ryggen på mig. Allt för att få känna att jag hörde till någonstans. Jag hjälpte till med skolarbete, bjöd på saker osv för att få vara med i gemenskapen. Jag har också haft höga krav på mig hemifrån under uppväxten att jag ska prestera på topp. Det här tog jag med mig när utbildningen började och jag höll på att gå på knäna då det var dags för tentor och arbeten. Många ringde, mailade och smsade och ville ha min hjälp och jag var rädd för att inte få några vänner om jag inte hjälpte till så jag gick igenom andras tentor, kom med tips och råd, hjälpte till att plugga mm samtidigt som jag gjorde mitt egna arbete/tenta och försökte få tiden att räcka till som både student, mamma och fru. Personen xxx tappade jag bort någonstans på vägen och tillslut gick jag rakt in i väggen. Jag orkade inte mer, det kändes som om alla runt omkring mig, även föreläsare, förväntade sig att jag skulle vara en toppstudent med bara vg vilket gjorde att jag tappade både lusten och orken totalt. Idag vet jag att detta till stor del låg hos mig själv. De höga kraven jag hade hemifrån tog jag själv över och satte på mig. Det tog mig ett år att ta hitta tillbaka till mig själv och att hitta glädjen i livet igen. Jag har lärt mig att säga nej, vilket jag aldrig kunnat tidigare. Jag har lärt mig att jag inte alltid måste prestera på topp oavsett om det gäller skolarbete, städning eller något annat. Jag har också insett att jag hellre har några få riktiga vänner som jag kan lita på och som tycker om mig för den jag är utan att jag måste prestera åt dem.