Hinner inte med

Dagarna går i ett och jag känner att jag inte riktigt hänger/hinner med. Har nu sex dagar ledigt vilket ska bli riktigt skönt. Sedan gör jag min sista dag på praktiken och efter det slutseminarium på uni sedan väntar sommarjobb och ledighet innan sista terminen på utbildningen drar igång. Vad fort denna termin har gått. Fick ett väldigt fint praktikintyg av mina handledare vilket känns både roligt och skönt. Det är bra att ha sedan när jag ska söka jobb. Nu dröjer det förhoppningsvis ett tag innan jag ska ska börja söka jobb eftersom jag förhoppningsvis får ett litet pyre i anslutning till studiernas slut. Undrar om jag hinner klart med C-uppsatsen innan pyret är här? Ingen aning men det får bli som det blir. Hinner jag inte klart innan tar min man föräldraledighet och hänger på oss eller så gör jag klart uppsatsen efter hand. Har ju tid på mig under min ledighet. Är spänd inför vårt kommande vul nästa torsdag. Det har varit så tvära kast denna graviditet så jag hänger inte riktigt med och vet inte vad jag ska tro och tänka. Jag hoppas innerligt att vi får se ett pickande hjärta även då. Både jag och min man har haft (förutom veckan då vi fick det tråkiga beskedet) och har känslan av att denna graviditet ska gå vägen och jag hoppas att det stämmer.

Ofrivilligt barnlösas dag

Vill idag hedra alla ofrivilligt barnlösa runt om i världen som kämpar, väntar och längar efter att deras dröm ska slå in. Jag hoppas innerligt att det någon dag ska bli er tur, att ni också ska få känna den glädje det innebär att bli förälder. Ni är otroliga kämpar och jag hyser all världens respekt för er. Tänker på er denna dag! Har själv varit där.......................

Önskedrömmen slog in

Befinner mig i chock. Var ju på nytt vul i dag inför skrapningen och fick bekedet jag drömt om men inte vågat hoppas på. Är gravid och det är inte en ofostrig graviditet. Fick se både foster och ett pickande hjärta. Helt otroligt! Känner mig väldigt tvivlande på den förra läkaren, hon kan inte ha tittat särskilt noga. Även om det inte skulle synts något hjärta förra veckan så borde något mer än en hinnsäck synts i alla fall. Är ungefär en vecka mindre gången än vad vi tidigare räknat med utifrån äl. Läkarna idag beräknade fostret till ca 7+3 vilket innebär bim på min födelsedag den 10 januari.

Fattade med en gång tycke för dagens läkare på kk. Hon gjorde ett vul och tog god tid på sig. Tydligen rörde mina tarmar rejält på sig så det var svårt att se ordentligt. Efter en stund sa hon att hon ville be ytterliggare en läkare att kolla eftersom det är viktigt att det blir rätt bedömt. Ytterliggare en läkare kom, mycket sympatisk även hon. Hon kollar också och säger sedan att hon ser både hinnsäck, gulesäck, foster och ett hjärta. Hon vrider skärmen så att även vi får se och både jag och min man är nära till tårar. Hjärtats pickande syns tydligt. Så underbart! Den första läkaren hade tydligen sett fostret hon också men hon ville att ytterliggare en läkare skulle dubbelkolla eftersom jag förra veckan fick ett helt annat besked. Får komma tillbaka om två veckor för att se så att allt fortfarande ser bra ut med tanke på tidigare MA och turerna kring denna graviditet.

Är så lycklig och tacksam.....jag skakar och vet inte vart jag ska ta vägen. Detta var beskedet jag drömt om men inte vågade hoppas på. Mirakel kan ske!

Dagdrömmer önskedrömmar

Kommer på mig själv flera gånger med att jag dagdrömmer, eller rättare sagt önskedrömmer, om att läkarenr se både ett foster och ett pickande hjärta på vul på fredag. Vet att chansen är typ obefintlig och jag har ingen förhoppning om att det ska ske men jag kan ändå inte sluta drömma.

Vill inte ha fler liknande kommentarer

Åhh vad trött jag är på kommentarer som:

- Men du är ju inte så gammal, ni har gott om tid på er att försöka.

(Svar på tal: Jasså vad vet du om den saken? Vet att jag inte är jätte gammal men med tanke på vad sällan jag har ÄL och mens så har vi i dagsläget inte många chanser per år. Har haft 2 chanser på 10-11månader och vem vet om det kommer fortsätta så eller om jag kanske t o m kommer ha det ännu mer sällan om vi inte får hjälp.)

- Ni ska vara glada att ni i alla fall fått två barn.

(Svar på tal: Ja vi är jätte glada för de vi har men det gör inte längtan efter en till mindre, det gör inte sorgen över mina MA mindre. Jag vet att vi haft turen att få två barn vilket jag är jätte tacksam för och jag vet att många andra kämpat i år utan att ännu fått något barn och jag är jätte ledsen för deras skull men min sorg och längtan finns ändå.)

- Det kommer ordna sig till det bästa.

(Svar på tal: Jasså vad vet du om den saken? Hur ska det kunna ordna sig till det bästa? Hur kan det vara till det bästa att ha fått tre MA, varav två det senaste halvåret. Jag trodde också på det bästa ett tag men inte nu längre. Jag trodde det var ödet att vi inte skulle få barn till sommaren utan att det i stället skulle bli i januari när jag är klar med utbildningen men det blir ju inte så heller. Jag kan inte se någon mening med detta. Vad har jag och många andra gjort för fel? Varför ska vi straffas så? Man kämpar och kämpar och får bakslag efter bakslag. Bara för att jag fått barn tidigare så är ju inte det en garanti för att vi någonsin kommer lyckas igen och hur skulle det kunna vara det bästa?)

- Har du kommit över det än/lagt det bakom dig?

(Svar på tal: Vad tror du? Hur skulle jag ens kunna börja med att lägga det bakom mig när jag fortfarande går runt och är gravid även om jag inte har något foster i magen. Och även om skrapningen vore gjord så går det inte över på någon dag. Varför ska jag inte få sörja och vara ledsen? Jag kan inte bara gå runt och låtsat som att allt är ok och vara glad. Det har jag varken lust eller ork till. Om någon tror att man kommer över ett missfall eller ett tråkigt besked om ofostrig graviditet/ma på bara 5 dagar så tror jag inte att den personen själv haft något mf/ma.)

Vet att många bara vill väl men snälla jag spyr på dessa och liknande kommentarer. Försök sätta er in i min situation i stället, skulle ni vilja få denna typ av kommentarer när ni befinner er på botten och mår riktigt dåligt? Det tror jag inte att ni skulle vilja, eller ja...det vet jag ju inte....men jag vill i alla fall inte ha dem. Att någon beklagar det som hänt, tänker på en, hoppas att man framöver ska lyckas igen och visar att de finns där är en annan sak men just ovanstående typer av kommentarer hjälper miginte ett dugg. Är så tacksam för bloggvänner och FL-vänner som också kämpat/kämpar och som (nog tack vare det) finns som ett stöd och visar att de bryr sig och inte tycker att jag ska komma över det som varit/är på bara några dagar, eller som inte dömer mig för att jag redan har barn och då tycker att jag inte har "rätt" att sörja och vara ledsen utan att jag bara ska vara tacksam för det jag har.

Mitt senaste år

Det senaste året har varit en riktig berg-och-dalbana från början till slut.

Förra våren och sommaren höll jag som bäst på att kravla mig upp ur ett stort och djupt svart hål (mer om det går att läsa i min gamla blogg). Jag hade hösten innan drabbats av uttmattningssyndrom, jag hade "gått in i väggen" och kämpade för att ta mig upp igen. Min bror begick ett självmordsförsök som tack och lov slutade lyckligt. Jag och min man bestämde oss för att försöka med en nr 3. Sommaren gick sin gilla gång, ingen mens dök upp och heller inget plus. En dag dimper en väldigt mastig räkning/skuld ner i brevlådan. Jag ställer min man mot väggen och det visar sig att han spelat upp våra pengar samt tagit lån på en massa pengar för att försöka täcka upp det han förlorat. Det visade sig att jag är gick med en spelmissbrukare och vi satt rejält i skiten. Jag kände att jag behövde tid. Min man hade svikit mitt förtroende något så koppiöst och satt sin familj i skiten. Under den här tiden tog en kompis till mig (nu fd kompis) kontakt med min man över facebookmailen och skulle "agera stöd" som hon sedan så fint kallade det. Jag upptäcker av en slump dessa meddelanden och min värld rasar igen. Det var en nära vän till mig och hon skrev om saker hon ville göra med min man och kallade mig för ett strypkoppel. Sa genast upp kontakten med denna person då hennes ursäkter var lamare än jag vet inte vad. Min man hade tack och lov inte skrivit liknande saker som hon skrev men förhållandet fick sig ändå en extra törn. Stod länge i valet och kvalet men kände tillslut att jag ville ge det en sista chans. Spelmissbruket är ju just ett missbruk, en sjukdom och jag kände inte att jag kunde eller ville lämna honom för det. Däremot var ett krav att han aldrig mer skulle spela nätpoker samt att han skulle lägga om lånen han tagit till bästa möjliga ränta och han har fått jobba med att jag ska känna förtroende för honom och kunna lita på honom igen. Det har varit tufft men tillsammans är vi starka. Vi bestämde oss för att fortsätta försöka vår syskonverkstad men fortfarande varken plus eller mens. I slutet av september dyker mensen äntligen upp och i slutet av oktober får jag positivt på Äl-stickorna och sedan ett plus på grav-stickan. Dock får jag bruna/blodiga flytningar redan innan jag plussar och vi vet inte om vi ska kunna glädjas eller inte. De ger dock med sig och jag har massor med symptom och känner mig verkligen gravid. Vi är så glada och hoppas att det är vår tur att få vara lyckliga nu. Men lyckan och glädjen varar inte många veckor. Får jätte ont i magen en dag och sedan kommer de blodiga/bruna flytningarna tillbaka. Åker in till kk men får inget klart svar av läkarna. I v 10, efter 4 vul under ca 3 veckor, kan läkarna tillslut konstatera att det är ett MA samt att jag har en cysta på ena äggstocken. Jag skrapas och vi står åter på 0. Nu följer många veckor i ledsamhet och frustration. Historien upprepar sig, ingen mens och inget plus. Ringer gyn och får en tid långt senare för uppföljning av cystan och den uteblivna mensen. Nytt vul görs och det visar sig att jag har "slöa" äggstockar. Jag får provera och pergotime utskrivet men åker i samma veva på en uvi och i samråd med läkare bestämmer vi att jag ska vänta med proveran tills jag ätit klart penicillinkuren. Hinner dock inte börja med proveran för ca 14 veckor (99dagar) efter skrapningen dyker mensen upp. Jag äter pergotime och lyckas bli gravid igen. Lyckan är total. Känner mig lite osäker och nojig i början och tar test efter test men både jag och min man har förhoppningen och även tron på att det ska gå bra den här gången. Har rejäl molvärk, får det ett par dagar innan bim. Är lite lätt illamående och trött men lycklig. Ringer kk och ber om att få ett tidigt vul eftersom jag haft MA tidigare och i och med att jag åt pergotime så vill vi ju kolla upp om det är fler än en. Min morfar blir dålig och hamnar på sjukhuset lördagen den 14 maj. Mamma ringer med jämna mellanrum för att uppdatera. På söndagen blir han snabbt sämre och hamnar på iva i respirator. Måndag morgon kl 06.00 får jag ett sms av mamma där hon ber mig ringa upp. Morfar har somnat in. Han drabbades av en infektion i njuren som läkarna inte lyckades häva och det blir blodförgiftning som sprider sig i hela kroppen. Är med upp till sjukhuset för att säga adjö och tillbringar sedan dagen hos mormor. Hoppas på att ha ett glädjande besked att komma med mitt i sorgen efter fredagens vul. Är så nervös så att jag skakar när jag sitter i väntrummet på kk. Maken är lugn och säger att han förra gången inte trodde att det skulle gå vägen men att han tror att det kommer göra det denna gången. Lägger mig i gynstolen och läkaren känner på mig och säger att jag känns gravid men sen under vul fårvi chockbeskedet. Det finns inget foster. Läkaren ser en hinnsäck som motsvarar 7v men den är som ett tomt svart hål. Där vår lilla bebis skulle finnas med sitt tickande hjärta var det totalt tomt. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vi ska tillbaka en vecka senare men läkaren ger oss inget hopp utan ber mig komma fastande så ska de försöka göra skrapningen samma dag. Detta var inte beskedet vi skulle få, det var inte det beskedet vi ville ge till nära och kära. Kommande dagar släpar sig fram. Jag sörjer både morfar och det barn vi hade hoppats på att få. Mår fruktansvärt dåligt psykiskt men försöker hålla god min när allt jag egentligen vill är att lägga mig och gråta under täcket. Försöker visa mig stark inför barnen eftersom vi denna gång inte sagt något till dem. Får lyssna på kommentarer som "ja men du är ju inte så gammal än", "det finns tid", "ja

men ni ska vara glada att ni i alla fall har två". Ja visst jag är inte jätte gammal än och vi är jätte glada att vi har våra underbara döttrar. Men de gör inte att jag blir mindre ledsen över mina missfall, det gör inte missfallen lättare att komma över eller frustrationen över mina långa cykler mindre. De som säger så vill säkert väl men ibland önskar jag att vissa bara var tysta i stället. Mu väntar på att det ska bli fredag och hoppas få skrapningen gjord så jag slipper fortsätta gå runt så här. Ska på dop till helgen och morfars begravning nästa vecka och vet inte hur jag ska ta mig igenom allt.............Detta är mitt senaste år. Visst har det hänt lite mer roliga saker också men de väger tyvärr inte upp för allt tungt som hänt i år. Är oerhört tacksam att jag har mannen och barnen vid min sida i alla fall och att vi hittils tagit oss igenom allt och jag hoppas att vi ska ta oss igenom även detta.

Orkar inte mer nu.......

Var på vul idag och fick inte alls det besked jag trodde eller hoppades på. Läkaren såg en hinnsäck motsvarande 7v men inget foster. Hjärtat slog på mig som bara den där jag låg i gynstolen och jag kände luften gå ut mig. Både jag och min man trodde verkligen att det skulle gå vägen denna gång. Ska tillbaka om en vecka men läkaren gav oss inget hopp utan sa att jag ska komma fastande nästa gång så att jag, om det finns tid, kan få göra skrapningen samma dag som nästa vul. Fy fan! Bara gråter.....först min morfar i måndags och nu detta.......jag orkar inte mer.

Ska nog ta en paus nu. Det har varit fruktansvärt tufft sedan vi började försöka med ett syskon. Jag har tappat glädjen och den känner jag att jag behöver hitta tillbaka till. Jag behöver kunna glädjas åt det jag har iställert för att vara ledsen, må dåligt och sakna det jag inte har. Vet inte om jag kommer orka försöka igen. I alla fall inte med tester och koll på dagar utan då får det nog bli som det blir i så fall. Vill bara gå i idé....vet inte hur jag ska klara av att klistra på ett leende och gå och hämta barnen om några timmar.......