Mitt senaste år

Det senaste året har varit en riktig berg-och-dalbana från början till slut.

Förra våren och sommaren höll jag som bäst på att kravla mig upp ur ett stort och djupt svart hål (mer om det går att läsa i min gamla blogg). Jag hade hösten innan drabbats av uttmattningssyndrom, jag hade "gått in i väggen" och kämpade för att ta mig upp igen. Min bror begick ett självmordsförsök som tack och lov slutade lyckligt. Jag och min man bestämde oss för att försöka med en nr 3. Sommaren gick sin gilla gång, ingen mens dök upp och heller inget plus. En dag dimper en väldigt mastig räkning/skuld ner i brevlådan. Jag ställer min man mot väggen och det visar sig att han spelat upp våra pengar samt tagit lån på en massa pengar för att försöka täcka upp det han förlorat. Det visade sig att jag är gick med en spelmissbrukare och vi satt rejält i skiten. Jag kände att jag behövde tid. Min man hade svikit mitt förtroende något så koppiöst och satt sin familj i skiten. Under den här tiden tog en kompis till mig (nu fd kompis) kontakt med min man över facebookmailen och skulle "agera stöd" som hon sedan så fint kallade det. Jag upptäcker av en slump dessa meddelanden och min värld rasar igen. Det var en nära vän till mig och hon skrev om saker hon ville göra med min man och kallade mig för ett strypkoppel. Sa genast upp kontakten med denna person då hennes ursäkter var lamare än jag vet inte vad. Min man hade tack och lov inte skrivit liknande saker som hon skrev men förhållandet fick sig ändå en extra törn. Stod länge i valet och kvalet men kände tillslut att jag ville ge det en sista chans. Spelmissbruket är ju just ett missbruk, en sjukdom och jag kände inte att jag kunde eller ville lämna honom för det. Däremot var ett krav att han aldrig mer skulle spela nätpoker samt att han skulle lägga om lånen han tagit till bästa möjliga ränta och han har fått jobba med att jag ska känna förtroende för honom och kunna lita på honom igen. Det har varit tufft men tillsammans är vi starka. Vi bestämde oss för att fortsätta försöka vår syskonverkstad men fortfarande varken plus eller mens. I slutet av september dyker mensen äntligen upp och i slutet av oktober får jag positivt på Äl-stickorna och sedan ett plus på grav-stickan. Dock får jag bruna/blodiga flytningar redan innan jag plussar och vi vet inte om vi ska kunna glädjas eller inte. De ger dock med sig och jag har massor med symptom och känner mig verkligen gravid. Vi är så glada och hoppas att det är vår tur att få vara lyckliga nu. Men lyckan och glädjen varar inte många veckor. Får jätte ont i magen en dag och sedan kommer de blodiga/bruna flytningarna tillbaka. Åker in till kk men får inget klart svar av läkarna. I v 10, efter 4 vul under ca 3 veckor, kan läkarna tillslut konstatera att det är ett MA samt att jag har en cysta på ena äggstocken. Jag skrapas och vi står åter på 0. Nu följer många veckor i ledsamhet och frustration. Historien upprepar sig, ingen mens och inget plus. Ringer gyn och får en tid långt senare för uppföljning av cystan och den uteblivna mensen. Nytt vul görs och det visar sig att jag har "slöa" äggstockar. Jag får provera och pergotime utskrivet men åker i samma veva på en uvi och i samråd med läkare bestämmer vi att jag ska vänta med proveran tills jag ätit klart penicillinkuren. Hinner dock inte börja med proveran för ca 14 veckor (99dagar) efter skrapningen dyker mensen upp. Jag äter pergotime och lyckas bli gravid igen. Lyckan är total. Känner mig lite osäker och nojig i början och tar test efter test men både jag och min man har förhoppningen och även tron på att det ska gå bra den här gången. Har rejäl molvärk, får det ett par dagar innan bim. Är lite lätt illamående och trött men lycklig. Ringer kk och ber om att få ett tidigt vul eftersom jag haft MA tidigare och i och med att jag åt pergotime så vill vi ju kolla upp om det är fler än en. Min morfar blir dålig och hamnar på sjukhuset lördagen den 14 maj. Mamma ringer med jämna mellanrum för att uppdatera. På söndagen blir han snabbt sämre och hamnar på iva i respirator. Måndag morgon kl 06.00 får jag ett sms av mamma där hon ber mig ringa upp. Morfar har somnat in. Han drabbades av en infektion i njuren som läkarna inte lyckades häva och det blir blodförgiftning som sprider sig i hela kroppen. Är med upp till sjukhuset för att säga adjö och tillbringar sedan dagen hos mormor. Hoppas på att ha ett glädjande besked att komma med mitt i sorgen efter fredagens vul. Är så nervös så att jag skakar när jag sitter i väntrummet på kk. Maken är lugn och säger att han förra gången inte trodde att det skulle gå vägen men att han tror att det kommer göra det denna gången. Lägger mig i gynstolen och läkaren känner på mig och säger att jag känns gravid men sen under vul fårvi chockbeskedet. Det finns inget foster. Läkaren ser en hinnsäck som motsvarar 7v men den är som ett tomt svart hål. Där vår lilla bebis skulle finnas med sitt tickande hjärta var det totalt tomt. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vi ska tillbaka en vecka senare men läkaren ger oss inget hopp utan ber mig komma fastande så ska de försöka göra skrapningen samma dag. Detta var inte beskedet vi skulle få, det var inte det beskedet vi ville ge till nära och kära. Kommande dagar släpar sig fram. Jag sörjer både morfar och det barn vi hade hoppats på att få. Mår fruktansvärt dåligt psykiskt men försöker hålla god min när allt jag egentligen vill är att lägga mig och gråta under täcket. Försöker visa mig stark inför barnen eftersom vi denna gång inte sagt något till dem. Får lyssna på kommentarer som "ja men du är ju inte så gammal än", "det finns tid", "ja

men ni ska vara glada att ni i alla fall har två". Ja visst jag är inte jätte gammal än och vi är jätte glada att vi har våra underbara döttrar. Men de gör inte att jag blir mindre ledsen över mina missfall, det gör inte missfallen lättare att komma över eller frustrationen över mina långa cykler mindre. De som säger så vill säkert väl men ibland önskar jag att vissa bara var tysta i stället. Mu väntar på att det ska bli fredag och hoppas få skrapningen gjord så jag slipper fortsätta gå runt så här. Ska på dop till helgen och morfars begravning nästa vecka och vet inte hur jag ska ta mig igenom allt.............Detta är mitt senaste år. Visst har det hänt lite mer roliga saker också men de väger tyvärr inte upp för allt tungt som hänt i år. Är oerhört tacksam att jag har mannen och barnen vid min sida i alla fall och att vi hittils tagit oss igenom allt och jag hoppas att vi ska ta oss igenom även detta.