Rul

Är nyss hemkommen från rul. Allt såg bra ut och det verkar som att vi kommer utöka familjen med ännu en tjej :-) Blev framflyttad ytterliggare några dagar så bf 12 januari. Var så sjukt nervös innan men nu är jag så lycklig :-) Moderkakan ligger i framvägg vilket jag misstänkt då jag inte tycker att jag känner så mycket rörelser, men vad gör det nu när jag vet vad det beror på.

Åhh så underbart nu känns det mer och mer verkligt. Detta kan faktiskt gå vägen! Nu ska jag börja shoppa lite smått, har ju inte råd att handla allt på en gång utan det får bli lite då och då när jag hittar saker vi vill ha till bra erbjudanden.

2 dagar kvar

Har varit, och är fortfarande, så nervös inför rul och idag kände jag att jag verkligen vill få göra det så snart som möjligt. Dessutom har min make jätte svårt för att komma ifrån jobbet en eftermiddag eftersom han då är själv (rul var eg inbokat på måndag em) och både mamma och mormor (som skulle kunna vara barnvakt under tiden) är i Turkiet så tack och lov fick vi en ny tid på torsdag morgon. Så nu är det inte lång tid kvar. Det som hände längtan till ett barn finns i bakhuvudet och en tjej i ett forum jag är med i fick vid sitt rul igår reda på att det inte fanns något fostervatten vilket bekräftades vid ett nytt ul idag. Barnet hade tydligen inga lungor vilket hängde samman med att det inte fanns fostervatten. Det finns ju också de som får reda på att graviditeten avstannat. Så mycket hemskheter och ledsamheter kan hända. Nu hoppas och tror jag (innerst inne) innerligt att allt ser bra ut för mig. Ni får gärna hålla tummarna. Kommer vara fruktansvärt nervös, det har jag varit vid varje vul och ul. Men det ska gå bra, det måste gå bra, så är det bara. Något annat finns inte, något annat orkar jag inte.

Semester och nojor

Tänk vad en vecka kan gå fort. Kändes som att det var alldeles nyligen vi packade ut våra grejer i bilen och begav oss mot Furuvik. Har haft en bra semestervecka. Barnen har visserligen gnällt och bråkat en del men det känns som att det hör till. De har även varit jätte duktiga och sovit bra så vi har känt oss ganska utvilade efter semesterveckan vilket inte är så vanligt. Något annat som heller inte är så vanligt är att vi slapp plocka fram regnkläderna under semastern. Vi brukar annars ha ganska otur med vädret men denna gång hade vi ett alldeles lagom varmt väder. Tre dagar tillbringades inne på Furuvik och lika många nätter bodde vi i en stuga på campingen bredvid. Min foglossning gjorde åter ett besök vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi gick. Den har dock lugnat sig igen tack och lov.

Är fortfarande nojig från och till. Har RUL om en dryg vecka och ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tänk om något är fel? Får liksom inte bort de tankarna. Känner inte av pyret så mycket som jag skulle vilja. Vissa dagar tycker jag att jag känner en hel del sparkar och rörelser men det kan samtidigt gå flera dagar utan att jag känner något. Hoppas att det bara beror på att moderkakan ligger fram och hindrar rörelserna från att kännas eller att jag helt enkelt har en väldigt lugn bebis där onne. Magen växer i alla fall och det hoppas jag är ett bra tecken. Jag var inte så här nojig med tidigare barn men denna gång är jag så mycket mer medveten om att saker och ting kan gå fel och jag har ju mina MA med mig. Den här gången SKA det dock gå bra hela vägen in i mål och därefter.........det måste gå bra..............skulle inte orka annars. Är inte så lång tid kvar till halva tiden gått, är i v 18.

Semester

Den efterlängtade ledigheten är nu äntligen här. Firade det genom en grillning med vänner igår och i morgon bär det av på semster. Ska bli så härligt!

Tänker på er alla kämpar. Oavsett om det gäller sjukdom, ofrillig barnlöshet, katastrofer, dödsfall eller något annat. Det finns så många som mår dåligt och lider. Ta Norge som ett exempel. Så ofattbart grymt. Tänk så snabbt livet kan ändras. Det kan förändras på ett ögonblick och aldrig bli det samma igen. Ibland går jag runt och väntar på att något ledsamt ska hända mig. Jag har haft en hel del motvind i mitt liv och det brukar dyka upp tråkigheter emellanåt. Men nu hoppas jag medvinden är här för att stanna.

Min man fick köra min bror till sjukhuset för en stund sedan. Han har en kronisk tarmsjukdom och åker in och ut på sjukhus. Han har varit hemma ca 6 dagar de senaste 5 veckorna. Tänk vilket liv. Denna gången är det blodförgiftning som är orsaken till sjukhusvistelsen. Min morfar dog av blodförgiftning i maj så det är klart att de tankarna kommer tillbaka då någon annan som står en nära hamnar på sjukhus med samma sak. Min bror har haft det några veckor och får antibiotika så jag hoppas läkarna har koll på det. Men man vet ju inte, de skickade hem honom i torsdags och nu två dagar senare är han tillbaka. Tänker på dig bror! Ta hand om dig, vi kommer och hälsar på när vi kommer hem igen.

Ta hand om er alla.........om varandra, om er själva!

Tiden går

Oj vad länge sedan det var jag skrev sist. Har haft fullt upp och samtidigt inte känt att jag har haft så mycket att skriva om. Känner mig oftast mer i behov av att skriva av mig då jag är leden och nere eller arg än om jag är lycklig och glad eller bara "neutral" eller vad man ska kalla det.

Är inne på sista arbetsveckan nu. Känns riktigt skönt för det har varit ruskigt mycket att göra på sistone. Jobbet är lite speciellt på så sätt, antingen är det hur mycket som helst att göra och man är konstant trött, sliten och stressad. Eller så har man en massa dötid och dagarna sniglar sig fram. Hade varit skönt med ett mellanting emellanåt. Håller på att baka så att jag ska ha något att bjuda på i morgon på jobbet. Valde morgondagen för i morgonkväll är mannen och jag barnlediga och då har jag ingen lust att behöva stå och baka och på fredag jobbar jag bara fram till lunch så då är jag inte kvar över eftermiddagsrasten, den rast som brukar passa för fika. Det blir ananaspaj och rabarber/jordgubbspaj med vaniljglass. Hoppas att det ska bli lyckat så att de tycker det är gott.

Barnen åker till Göteborg i morgon med sin mormor, morfar och gammelmormor. De ska hälsa på min syster som bor där, gå på Liseberg och bo på hotell. Ska bli spännande. Hoppas att det kommer gå bra. Vi brukar ju väldigt sällan ha barnvakt över natten och de har aldrig tagit med barnen bort över en natt för att bo på hotell. Förhoppningsvis funkar det bra för då kanske de erbjuder sig att ta med barnen fler gånger.....eller kanske inte om jag känner min mamma rätt.

På söndag åker vi iväg på semester, ska bli så härligt! Det blir en tur till Gävle och Furuviksparken och sedan åker vi på Rigakryssning.

Trött och sliten

Dagarna går förbi i rasande fart och det blir inte så mycket inlägg just nu. Har fullt upp med att försöka hålla mig flytande. Jobbar hela dagarna och umgås med familjen på kvällarna. Är ruskigt trött och vet inte hur jag ska orka nästan tre veckor till men jag har inte så mycket val. Hade hoppats kunna få någon dag ledig eftersom det ändå är lugnt på jobbet just nu men fick det inte beviljat. Däremot fick ordinarie personal ledigt med motiveringen från chefen att vi semestervikarier får räkna med att ordinarie prioriteras och går före. Kan förstå att jag inte kan få ledigt om det är mycket att göra och jag vet att jag är semestervikarie men hon borde kunna titta på hur trycket är, dvs på hur mycket vi har att göra. I slutet av veckan lär det bli mer och de två sista veckorna kommer jag antagligen inte ha en lugn stund så det hade varit skönt att få i alla fall en dag ledigt innan det. Men, men det är bara att gilla läget. Hade inte varit så farligt om jag inte var så trött eller hade foglossningen men som det är nu är jag helt slut. Hade ju praktik och ett stort arbete förra terminen och sedan gick jag direkt till sommarjobbet så det har varit mycket nytt och lite tid för vila detta år.


Maken och barnen har semester nu och de kom och hämtade mig efter jobbet. Vi köpte med oss en pizza och åkte ut till en udde och hade picknick. Det var riktigt mysigt. Nu ska jag fixa mig lite frukt och sedan blir det nog sängen. God natt och sov så gott!

Tankar och känslor

Även om allt sett bra ut på tre av mina fyra ultraljud (vul och ul) denna graviditet så är jag ändå livrädd för att något ska gå fel. Det finns så mycket som kan gå fel även om jag nu gått de 12 första kritiska veckorna. Läser om så mycket ledsamheter och hemskheter i bloggar och på familjeliv och jag är mycket mer medveten om saker som kan hända och gå fel denna graviditet än jag varit tidigare. Min magkänsla säger mig att det kommer gå vägen och gå bra denna gång men det är inte bara för egen del dessa tankar och känslor dyker upp. Känner sådan dubbelhet. Jag är jätte glad och lycklig över att jag fått barn tidigare och nu är gravid igen och att allt ser bra ut men jag kan inte låta bli att tänka på MA (eftersom jag haft två tidigare) eller på alla kämpande själar där ute som inte lyckas bli gravida eller som blir gravida och får MF, MA, X, ofostrig eller där något är fel med fostret vilket gör att graviditeten måste avbrytas. Varför ska vissa drabbas så hårt och andra inte? Varför ska vissa lyckas bli gravida och få behålla barnet och andra inte? Detta är tankar som ofta dyker upp i huvudet på mig. Jag har kompisar som har lätt för att bli gravida och som aldrig fått något missfall och nu har upp emot fyra barn, jag har kompisar som drabbats av ett eller flera missfall och jag har kontakt med andra tjejer via FL och bloggar som kämpat i år utan att bli gravida eller som fått missfall efter missfall. Det är knepigt hur kroppen fungerar och vem/vad bestämmer egentligen vilka som får barn och vilka som inte får det?

Jag är såklart överlycklig över att vara gravid och att allt ser bra ut. Men jag vet också att jag skulle vara fruktansvärt ledsen och nere om även denna graviditet gått/går åt skogen. Ska dock försöka slappna av mer och njuta. Jag klarar det ibland och ibland inte. Just nu är jag jätte glad för min egen skull men ledsen för alla runt om kring som kämpar och kämpar för jag vet vad fruktansvärt ledsamt, frustrerande och tärande det är att försöka och försöka utan att lyckas eller att försöka, lyckas bli gravid och sedan bli snuvad på glädjen med ett missfall. Det är så fruktansvärt grymt och jag önskar att alla slapp gå igenom denna tärande väntan. Jag hoppas innerligt att er dag kommer.

Gick för övrigt in i v 14 (13+0) idag. Är ruskigt trött och foglossningen blir värre och värre men i övrigt mår jag bra. Ringde BM idag och hon hänvisade mig vidare till sjukgymnasten så jag ska ringa dit under veckan. Hoppas att smärtan inte blir så mycket värre utan att den stannar där den är eller gärna minskar för den delen. På jobbet är det ett ständigt rännande i trappor vilket inte gynnar min foglossning. Har aldrig drabbats av det tidigare men någon gång ska väl vara den första. På ett sätt är jag glad att jag drabbats för det får mig att känna mig gravid. Har ju inte så mycket symptom i övrigt och har inte haft på länge så det känns faktiskt lugnande. Vill dock inte att den blir för illa för jag vill gärna kunna röra mig någorlunda obehindrat och hitta på saker med familjen.