Tankar och känslor

Även om allt sett bra ut på tre av mina fyra ultraljud (vul och ul) denna graviditet så är jag ändå livrädd för att något ska gå fel. Det finns så mycket som kan gå fel även om jag nu gått de 12 första kritiska veckorna. Läser om så mycket ledsamheter och hemskheter i bloggar och på familjeliv och jag är mycket mer medveten om saker som kan hända och gå fel denna graviditet än jag varit tidigare. Min magkänsla säger mig att det kommer gå vägen och gå bra denna gång men det är inte bara för egen del dessa tankar och känslor dyker upp. Känner sådan dubbelhet. Jag är jätte glad och lycklig över att jag fått barn tidigare och nu är gravid igen och att allt ser bra ut men jag kan inte låta bli att tänka på MA (eftersom jag haft två tidigare) eller på alla kämpande själar där ute som inte lyckas bli gravida eller som blir gravida och får MF, MA, X, ofostrig eller där något är fel med fostret vilket gör att graviditeten måste avbrytas. Varför ska vissa drabbas så hårt och andra inte? Varför ska vissa lyckas bli gravida och få behålla barnet och andra inte? Detta är tankar som ofta dyker upp i huvudet på mig. Jag har kompisar som har lätt för att bli gravida och som aldrig fått något missfall och nu har upp emot fyra barn, jag har kompisar som drabbats av ett eller flera missfall och jag har kontakt med andra tjejer via FL och bloggar som kämpat i år utan att bli gravida eller som fått missfall efter missfall. Det är knepigt hur kroppen fungerar och vem/vad bestämmer egentligen vilka som får barn och vilka som inte får det?

Jag är såklart överlycklig över att vara gravid och att allt ser bra ut. Men jag vet också att jag skulle vara fruktansvärt ledsen och nere om även denna graviditet gått/går åt skogen. Ska dock försöka slappna av mer och njuta. Jag klarar det ibland och ibland inte. Just nu är jag jätte glad för min egen skull men ledsen för alla runt om kring som kämpar och kämpar för jag vet vad fruktansvärt ledsamt, frustrerande och tärande det är att försöka och försöka utan att lyckas eller att försöka, lyckas bli gravid och sedan bli snuvad på glädjen med ett missfall. Det är så fruktansvärt grymt och jag önskar att alla slapp gå igenom denna tärande väntan. Jag hoppas innerligt att er dag kommer.

Gick för övrigt in i v 14 (13+0) idag. Är ruskigt trött och foglossningen blir värre och värre men i övrigt mår jag bra. Ringde BM idag och hon hänvisade mig vidare till sjukgymnasten så jag ska ringa dit under veckan. Hoppas att smärtan inte blir så mycket värre utan att den stannar där den är eller gärna minskar för den delen. På jobbet är det ett ständigt rännande i trappor vilket inte gynnar min foglossning. Har aldrig drabbats av det tidigare men någon gång ska väl vara den första. På ett sätt är jag glad att jag drabbats för det får mig att känna mig gravid. Har ju inte så mycket symptom i övrigt och har inte haft på länge så det känns faktiskt lugnande. Vill dock inte att den blir för illa för jag vill gärna kunna röra mig någorlunda obehindrat och hitta på saker med familjen.