Min man och jag

Min man och jag har varit ett par i 12,5 år. Det är lång tid, riktigt lång tid. Och det har inte alltid varir en dans på rosor utan långt ifrån. Vi har kämpat och varit nära att ge upp många gånger. Vi har gråtit, skrikit, våndats i det tysta och stått längst ut på kanten vid så många tillfällen. Men vi har inte gett upp och det är jag tacksam för. Vi har båda sårat varandra djupt men vi har också älskat varandra innerligt och gett varandra en trygghet, en glädje och en ny livslust.

Något som vi båda har problem med och som skulle kunnat blivit vårt fall flera gånger om är att vi båda är tysta av oss. Vi har växt upp i familjer där man inte pratar om känslor utan där man ska bita ihop, glömma och gå vidare. Vi har fortsatt leva efter de premisserna och det har skapat många missförstånd och gett ett avstånd mellan oss. Vi har varit nära att ge upp vår relation och kärlek flera gånger men har ändå till slut valt att fortsätta försöka och kämpa vidare. Känslorna finns där men också osäkerheten.

Min man har vid med än ett tillfälle svikit mig och tanken på att lämna honom har funnits där. Ibland har jag undrat om jag stannar av trygghet eller av kärlek. Jag vet att jag älskar min man men jag tar samtidigt heller inte för mycket skit. Jag har sagt till honom att nu får det vara bra, nu räcker det och jag hoppas att han förstår allvaret i mina ord och jag hoppas att han inte sviker mig eller mitt förtroende igen. Jag älskar honom men jag kan inte leva med honom om jag inte kan lita på honom. Jag kan inte leva med någon som gång på gång sviker mig och gör mig ledsen för det äter upp mig innifrån och gör att jag tappar bort mig själv. Jag har flera gånger undrat vad jag gör för fel, vad det är för fel på mig och så ska jag inte behöva tänka.

Min man kan även vara världens underbaraste. Han kan överraska mig, ge mig komplimanger och se på mig som att jag är den enda kvinnan i världen. Han går upp med barnen på mornarna och låter mig sova vidare, han ger mig massage för han vet att det är bland det bästa jag vet. Det finns många småsaker i vardagen som han gör för mig och han visar då att jag är viktig och betydelsefull för honom.

Vi har haft en svajig vecka. Vi har varit trötta och inte haft någon energi att vårda vårt förhållande och jag vet att det måste bli ändring på det igen. Vi får inte fortsätta gå runt i det tysta. Vi måste bli bättre på att prata om våra tankar och känslor. Vi vet det båda två men har ibland inte energi till det. Förhoppningsvis får vi vila ut i helgen och vårda vår relation. Vi behöver det.